Anton Wedding
Anton Wedding
Anton Wedding

Timbuktu och Damn! övertygar inte

Recension Trots att Timbuktu och Damn! gör ett tekniskt felfritt framträdande på Svedala Sommarrock tänder konserten aldrig riktigt till.

Timbuktu & Damn! kan mycket väl vara Sveriges tryggaste liveakt. Oavsett hur Timbuktus senaste album låter kommer deras spelningar att vara funkiga hiphopfester. Så är fallet också ikväll på Svedala Sommarrock. Hur kommer det sig då att jag gäspar och trampar otåligt på stället efter bara några låtar? Timbuktu rappar bra och Damn! spelar dansrytmer som om de ville utmana Fela Kutis kompband Africa ’70, men det räcker inte riktigt.

De tre första låtarna är det underbart, inte minst glädjexplosionen ”Stirra ner”, men snart är det som att Timbuktu & Damn! når en gräns. De fortsätter visserligen felfritt men också fullständigt förutsägbart. Problemet ligger inte minst i att varken Timbuktu eller Damn! lyckas släppa loss på ett riktigt övertygande sätt. Dansandet på scen är för tillrättalagt, mellansnacken är präktiga och livearrangemangen rör sig alla inom samma högskolestela idéram.

Timbuktus senaste album led av liknande symptom. Det lät som något som ville, men inte riktigt hade gnistan till att låta som angelägen hiphop. Senaste albumets ”Den svenska skammen”, som handlar om Palme-mordet, hör också till konsertens absoluta bottennapp. Nödraden ”Hur som haver denna dagen skulle hon på bio” är bara toppen på isberget i denna mycket ansträngda låt. Men inte ens hits som ”Det lukar rök” eller ”Alla vill till himmelen” räddar konserten från att vara … ja, lite tråkig. Det känns som en konsert arrangerad av lokalpolitiker för att skapa ”festlig stämning”. Och hur var det nu, spelade inte Timbuktu & Damn! också på invigningen av det där miljonprojektet som ska locka köpstarka grupper till Malmö.

Till Timbuktu & Damns! försvar ska sägas att de rent tekniskt gör ett felfritt framträdande. Timbuktus rap har ett stundtals fantastiskt flow som matchas av ett band som inte verkar känna till att man kan spela fel eller svänga dålig. Men jag önskar mig en Timbuktu vågar flippar ur mer och spela på hela det känsloregister som faktiskt finns invävt i hans texter. Och jag önskar mig ett Damn! som vågade vara spontana och oväntade, om det så skulle kosta ett missat cymbalslag och ett falskt ackord. För så som Timbuktu & Damn! låter ikväll, går jag hem tröttare och lite mindre danssugen än jag var innan konserten började.