Hemma efter tre månader i Liberia

HÄSSLEHOLM Att tillbringa tre månader i Liberia för att förebygga ebola låter säkert för många hemskt och jobbigt. För Joakim Bergman var det mer av ett mål i livet som uppfylldes.

Joakim Bergman har alltid haft en dröm om att göra någon form av humanitär insats någonstans i världen, och den drömmen har sin grund i att han som barn bodde ett antal år utomlands (framförallt i Saudiarabien) då hans pappa arbetade med olika byggprojekt för Skanska.
Men det var först i våras som alla bitarna föll på plats för honom och han kunde åka till Liberia i tre månader för Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) räkning.
– Det har varit ett av mina mål, att bidra med hjälp. MSB var faktiskt det första som jag sökt till, säger Joakim Bergman som kom hem från Liberia för drygt två veckor sedan.

Liberia är ett land som är hårt präglat av krig, men sedan 2003 har det varit lugnt i landet. Ebolautbrottet som skedde i fjol blev ett tufft slag för landet, och sjukvården fick ta mycket stryk.
– I januari 2014 fanns det 150 läkare i hela Liberia nu är där 50, och det i land som har ungefär 4,5 miljoner invånare. Läkare och sjuksköterskor kom i kontakt med patienterna tidigt och de var inte riktigt skyddade, och därför var dödligheten hög just bland sjukvårdspersonalen. Vårt uppdrag under de här månaderna har varit att göra hälsoklinikerna säkrare helt enkelt, förklarar Jocke som var ansvarig för logistiken och byggandet.

MSB var på plats i Liberia under hösten 2014, men då handlade det om direkta sjukvårdsinsatser för att förhindra att ebola spred sig. Efter det trodde Jocke inte att det skulle bli aktuellt med någon resa för honom, men bara en vecka innan det var aktuellt med avfärd hörde de av sig.
– Jag hade så smått börjat funderat på andra uppdrag när de hörde av sig. Det fanns pengar över efter insatsen som gjordes i höstas och då beslutades att vi skulle ner och arbeta med de här förebyggande insatserna, säger Jocke som egentligen bara har positivt att säga om Liberia.
Trots att det är ett av världens fattigaste länder är människorna där väldigt positiva och vänligt inställda.
– De är vana vid att folk bidrar, på både gott och ont, och man får en känsla av att de förväntar sig att vi ska hjälpa dem. Samtidigt är de väldigt tacksamma över den hjälp de får, och ute på klinikerna var de överväldigade, säger Jocke och berättar att han aldrig kände någon rädsla för något där under sina tre månader.
– Att till exempelvis lämna bilen olåst med grejer i var inga problem, det var ingen som rörde den.

Det fyra personer starka teamet som Jocke var en del av utgick från sjukhuset Greenville och därifrån tog de sig ut till tio olika hälsokliniker i området Sinoe county. Men det är en sanning med modifikation för de nådde inte ut till alla klinikerna.
– Vägar existerar knappt där. Att ta sig ut till klinikerna kunde ta flera timmar beroende på hur mycket det regnat, och den klinik som låg längst bort nådde vi aldrig. För att ta sig dit var man tvungen att köra motorcykel i djungeln i två timmar och sedan gå i tolv timmar, säger Jocke.
Han själv tillbringade en hel del tid i bil eftersom han flera gånger hämtade material i huvudstaden Monrovia, en enkel resa på lite drygt 30 mil, men det var inga vanliga bilresor.
– Det kunde ta upp mot tolv timmar enkel resa. Som snabbast körde jag på strax över fem timmar, det säger en del om vägarna.
Väl på plats ute i byarna och i hälsoklinikerna arbetade de med att förbättra personalens arbetssituation om det skulle bli ett nytt ebolautbrott. Till exempel gjordes byggdes staket runt klinikerna och gjorde så att personalen på ett säkert sätt kan diagnostisera patienterna.
– I många byar är hälsokliniken samlingsplatsen där de sitter och pratar, och på många ställen tog de inte ebola på allvar eftersom de inte hade sett några fall. Vår uppgift var att se till så att personalen kan vara trygga i framtiden och att de har möjlighet att isolera eventuella patienter som kan bära på smittan.
Dessutom såg MSB till att bygga ut kommunikationerna mellan hälsoklinikerna och sjukhuset i Greenville. Tidigare hade de inget sätt att kontakta varandra, men nu finns det HF-radio att tillgå så att klinikerna till exempel kan få tag i ambulans.
Teamet såg också till att bygga latriner på många ställen, säkra vattentillgången genom att bygga brunnar och sätta upp belysning.

Även om Jocke dagen efter han kom hem tackade nej till att åka på ett uppdrag till Sierra Leone så verkar han säker på att han kommer att åka ut på fler uppdrag, och minst en gång till blir det.
– Jag ska ner några veckor när det vi gjorde ska besiktigas, men jag tror nog att det blir mer. Nu när jag har provat på det känns det rätt, och jag ska gå några ledarutbildningar nu, säger Jocke som bara visste en sak innan han åkte den här gången.
– Hade jag inte tagit chansen och åkt så hade jag ångrat mig hela livet, och det var det mina barn sa till mig också när jag fick den här möjligheten.