Kristina Walde med sönerna Oscar och Alfred.
Bernt Waldemarsson och Elis Koskela.
Per Erik Larsson, som länge engagerat sig för storkar
Publiken väntade spänt på att storkarna skulle släppas ut.
Storkarnas första steg i frihet.
De storkar som tidigare deltog i storkprojektet föredrog att stanna kvar och övervintra i Skåne.
Rikard Lehman ordförande i Naturskyddsföreningen Skåne och Emma Ådahl, projektledare för storkprojektet.

74 unga storkar fick friheten

Sjöbo Det var med ett par lätta kliv 74 ungstorkar för första gången fick smaka på friheten. Lugnt tog de in omgivningen samtidigt som kamerorna smattrade och ett dovt sus gick genom luften.
– Rätt som det är flyger de men det är inget vi styr över, säger Emma Ådahl, projektledare för storkprojektet.

Det är hon som de sista åren basat över det projekt som nu har fått tiotalet av det mytomspunna djuret att etablera sig som fria fåglar i länet. En av de avgörande orsakerna till framgången är just det årliga storksläppet vid Hammestorps mölla, som blivit större och större.
– Det är alltid ovisst var de tar vägen, i fjol var det flera som tog till Bornholm och som sedan kom tillbaka innan de reste iväg igen. Var de sedan hamnar beror omständigheter, som väder och vind.
Någon gång i augusti och september ska de påbörja färden söderut mot Spanien eller Turkiet och sedan än längre söderut. Förhoppningen är att de ska återvända till Skåne två-tre år senare för att häcka. Men färden är fylld av faror och endast en tio procent tros överleva.
– De är återvändare och slår sig ner där de är födda på en radie av ett par mil, säger Emma Ådahl.

Flera av storkarna som nu släppts ut ur hägnet i Hammestorp har växt upp i fångenskap på andra platser runt om i Skåne och kommer förhoppningsvis återvända dit.
Att de samlats just i Hammestorp beror på att släppet ska bli så stort som möjligt. Storkarna är nämligen sociala flockdjur som annars kan komma att vilja stanna kvar med storkarna som är kvar i hägnet.
– Men de har flyttinstinkt och i och med att det är fler som vill sticka går det bättre, säger Per Erik Larsson, som kom att engagera sig för storken redan 1979.
Strax ovanför honom spanar en av de storkar som fötts upp i tidigare storkprojekt. Men den, likt många andra blev aldrig någon riktigt fri fågel. När det var dags för flytt stannade den kvar och måste varje vinter utfodras av människor. En lyx de nu 74 utsläppta ungstorkarna inte kan vänta sig.
– Nu är det upp till storkarna att klara sig själva, konstaterar Emma Ådahl, strax efter att de tagit sina första vacklande steg och vingslag i friheten.

Vad är det då som är så fascinerande med storken? Över 150 personer trotsade urusla väderprognoser och ett befarat störtregn för att beskåda släppet. En av de var barnmorskan Kristina Walde.
– För mig har den en mäktig symbolisk betydelse, fortfarande har vi storkar på förlossningsavdelningen. Sedan är det också väldigt tjusig med sitt svarta, röda och vita som gör den estetiskt tilltalande.
Bakom en kamera med stort teleobjektiv står fågelskådaren Bernt Waldemarsson med Elis Koskela, som också han börjat få upp intresset för flygarna.
– Förhoppningen är en stark storkstam, så det är kul att det går bra. När jag växte upp fanns det inga, säger Bernt Waldemarsson.

Den här gången vill storkarna avvakta med flytten och tar inte till väders medan den stora folksamlingen är där. Men Bernt Waldemarsson hoppas ändå kunna få en skymt av dem innan de försvinner över haven.
– De brukar sträcka ut sig över Falsterbo där vi har turen att bo, säger han.

Jllkalender

En rad med text

Kommuninformation