Foto: Paula xantos

Care Santos väcker liv i gamla Barcelona

Recension

BOK
Tre koppar choklad
Författare: Care Santos
Översättning: Ellinor Broman
Förlag: Albert Bonniers Förlag

De skönlitterära böckerna om Barcelonas historia har nästan blivit en egen genre i spansk litteratur. I likhet med Carlos Ruíz Zafón tar Care Santos med oss till gamla tiders Barcelona, vilket hon gjorde redan i De gömda rummen (2013) och nu i Tre koppar choklad, där hon blandar den historiska romanen med det romantiska äventyrs- och kärleksdramat och vi får än en gång läsa om olycklig kärlek, ond bråd död och fördömda män.
Tre koppar choklad är översatt från katalanskan. Inte alla böcker som skrivs på katalanska översätts till spanska och vill man bli lanserad i Latinamerika bör man alltså skriva på spanska. Santos skriver på katalanska och översätter själv sina böcker till spanska. 2014 belönades hon med Ramon Llull-priset för Tre koppar choklad. Hon föddes 1970 i Mataró, strax norr om Barcelona, och heter egentligen Macarena Santos.

Tre kvinnor lever i Barcelona under olika århundraden – änkan Marianna på det sena 1700-talet, tjänsteflickan Aurora hundra år senare och Sara i vår egen tid. De förenas alla av en passion för choklad. Sara är arvtagare till ett av Kataloniens mest anrika chokladkonditorier. Hon hittar en chokladkanna av vitt porslin i en nattöppen antikhandel.
Den är kantstött och rymmer bara tre koppar, men för Sara blir den en symbol för det triangeldrama som växer fram mellan henne själv, hennes man och hennes älskare. Kannan bär på en rik historia och har vandrat från kvinna till kvinna genom århundraden, eftersom choklad är lika med stor njutning.

Chokladens historia och traditioner är viktiga i Barcelona, där det till och med finns ett chokladmuseum, som grundats av stadens choklad- och konditorifack. Fortfarande tävlar konditorier varje år i Barcelona i att göra den mest fantasifulla skapelsen genom att dekorera sina chokladskulpturer som kända byggnader eller människofigurer.
Alla tre kvinnorna rör sig i kretsar, där chokladtillverkningen är en konst, men de förenas också av den passionerade kärleken och utforskandet av det förbjudnas gränser. På 1700-talet ansågs choklad ge upphov till så våldsamma passioner att man funderade på att förbjuda munkar att dricka den. Ludvig XV:es berömda älskarinna Madame de Pompadour – som skymtar i bakgrunden i Tre koppar choklad – tog aldrig med sig en man i sängen utan att först ha bjudit honom på minst tre koppar choklad.
Det var säkrast så.

Precis som i De gömda rummen blandar hon historiska personer med fiktiva i den aktuella romanen. Hon länkar samman fakta och fiktion till en verklighetsbild som känns sannolik och trovärdig, där det gamla Barcelona inte bara fungerar som en kuliss utan även blir huvudperson.
Hon väcker det gamla Barcelona till liv med alla dess trånga gränder och hemligheter och gör det med en självklar auktoritet. Miljön är fantastiskt väl återgiven men skräcken blir aldrig riktigt Santos område – som för Ruíz Zafón – hon skriver för hemtrevligt för det. Ändå har hon en sällsam blick för det avvikande i det vardagliga. Vissa scener laddas med dramatisk påtaglighet, medan andra är mera lekfulla och humoristiska.
Här finns hela tiden ett lätt och lustfyllt anslag.

Minnena av det som varit är kanske vår dyrbaraste skatt, trots att de inte är värda något i pengar. De tre olika tidsmiljöernas sociala och ekonomiska verkligheter i Tre koppar choklad skymtar endast i bakgrunden, trots att det verkliga livet skrivs på prosa och inte som poesi.
De tre kvinnorna från olika tidsepoker ger ett skenbart sammanhang, då hela romanen utvecklas till en tredelad raket om kärlek, passion och maktkamp.

BOK
Tre koppar choklad
Författare: Care Santos
Översättning: Ellinor Broman
Förlag: Albert Bonniers Förlag